Idag vet jag inte vad som hände. Jag fikade med Linda, det var mysigt. Kom hem, ensam, gråten i halsen. Vet inte varför. Det kunde rasa vilken sekund som helst, vågade knappt andas.
Pappa tyckte att familjen skulle äta på restaurang. Kombinationen av att faktiskt kunna prata med mina föräldrar & vinet som gjorde sittt så mådde jag okej. Hemma igen, ringde Tette, gick ut. (jag tycker om dig för din ärlighet) Tillbaka efter en timmes promenad, kröp ner i soffan med våra vindruvor & såg P.S. I love you. Jag tyckte om den & jag grät, så otroligt fin. Irländska är för övrigt så otroligt vackert, låt mig träffa en irländare en vacker dag va?

Kan vi börja om, ge oss en ny chans. Är det värt att ta risken..
Du kanske inte vill veta av mig längre, du är kanske lycklig nu.